En vandring mot solen
Varför krångla till det i onödan. Vi studsar ner till nakenstranden och följer praian hela vägen till Peniche. Månens dragningskraft öppnar en perfekt genväg över havsbotten och livvakterna har fullt sjå att justera varningsflaggorna när vågor och surfare drar sig allt längre ut. Dagsverket firar vi med caiprinha och ännu mera bläckfisk.
Idag blir det femstjärnig vandring med det dånande havet i ena örat och sjungande blivande Ronaldos i det andra. Den grillade bläckfisken beställer man med eller utan bläck och sardinerna nästan sprattlade på tallriken. Hade det inte varit för det där lilla flodinloppet som bara några meter brett tvingar oss till 10 km omväg, några kapsejsade träd och den elakt stickiga undervegetationen så hade det varit perfekt. Vi fick i vilket fall bo kungligt. Och så fick vi träffa lagunens flamingos.
Jättevågorna och surfarna i Nazaré har tagit sommarlov. Det är bara stans fiskare som aldrig får ledigt. Är som att gå på konstvandring att passera allt som ska torkas.
Folk strömmar till beachen med bollar och parasoller medan vi en smula avundsjuka tar boardwalken söderut med våra ryggsäckar. Men beachfolket missar å andra sidan både dinospår, flockar av skärmflygare och en del galna vyer. Så det så!
Det blir en tuff dag som börjar rätt uppför ett berg och slutar med ett antal kilometer pulsande på sandvägar. Det gäller att fylla på depåerna när tillfälle bjuds. Och tillfällen är det gott om. I byarna hänger hela fruktdisken och dinglar. Vi vågar inte palla, men våra längtande blickar uppfattas av en vänlig man med en hink härligt söta plommon. Obrigado! Efter en lång dag når vi till slut surfstaden med världens största vågor, lagom för att se solen gå ner över ett blankt hav.
Påven kommer inte förrän nästa vecka, men vi har fått tillskott från ovan. Det är två fräscha vandrare som ska sällskapa oss de sista etapperna ner mot havet. Dagen börjar i den kristna motsvarigheten till Mecka där jungfru Maria inte för så länge sedan uppenbarade sig och berättade tre hemlisar för några barn. Nu är hela stan späckad med souvenirshoppar. Vem kan stå emot en självlysande madonna? Inte vi i vilket fall. Turen går via påvens nybyggda helikopterplatta, förbi en underbar lunchrestaurang och slutar i en svalkande pool.
Och vi som trodde att alla portugiser drar till havet på helgen. Har sällan sett så många beacher på en dag och en del sköna barer. Man blir sugen slinka in under ett parasoll och låta solen vandra ensam resten av dagen, men plikten kallar och kvällens middag var värd varje steg.
Den dagliga fårförflyttningen möter vi redan i dörren, men sedan bär det av, ner från Serra da Estrela. Och utför går det hela dagen längs med, ovanpå, och även i floden. Det går fort. När vi väl går. Hade det inte varit för det ofantligt intressanta elmuseet, flodbadet, alla tallar som måste fotograferas, fiken … så hade vi varit nere vid lunchtid. En hund fick vi med oss också, igen. Landar på platt mark i Sandomil framåt aftonen.
Det blir en magisk dag uppe i det blå. Ensamma på bergskammen traskar vi mellan toppar och balanserande stenar. Efter sex timmars vandring korsar vår väg en alldeles riktig väg och en overkligt verklig ”vägkrog”. Ostmackan vid dagens första möte med omvärlden blir en perfekt energikick inför den onödigt snåriga och branta nedstigningen till vår by . På huvudgatan möts vi av en törstig getskock, samt en man som jagar en bock med en hink. Skönt att vara tillbaka i civilisationen igen.
Vägen uppför berget är snitslad med små byar och i varje by finns en liten bar. Här prepareras lotterier, med allt från sardiner till fotbollar i vinst. På en annan bar diskuteras det skenande priset på bacalao. Vandringsstigarna är breda, sandiga och tätt mönstrade av fårklövar. Inte har den här GR-leden tillkommit för vår skull. Vi fortsätter förbi vackra vyer blandade med törnesnår upp till slutbaren där vi kvitterar ut nyckeln till hus nummer 1 tvärs över torget. Nu är vi halvvägs till toppen. Ser ut att vara sämre med barer sista biten.
Temperaturen har gått ner några grader, men bygatorna är fortfarande tomma. Ute är någon enstaka herde med sin glupska fårflock. Och så vi tappra vandrare som halvvägs siktat in en bassäng med svalkande bad och bar. Att den enligt säkra rykten är öppen hjälper föga för att öppna den låsta entrén. Iskallt vatten tigger vi istället via en dement dam på hemmet mittemot. Det tog ett tag. Dagen slutar i dur med isglass och bad och i fjärran syns Serra da Estrelas höjder. Imorgon bär det uppåt.