En vandring mot solen
En timme tidigare hälsades vi ”Willkommen nächsten Jahr” av den frejdiga caféägaren. Igår tog nämligen den tyska sommaren slut. Hungrande stapplade vi vidare. Så lycklig man då blir när det dyker upp ett oväntat trädgårdcafé. Att det enda som finns på menyn är tysk pizza gör ingenting. Vi firar med ett glas Riesling, vilket dövar sinnena lagom för att orka den inte så natursköna vandringen genom Triers förorter fram till det tyska slutmålet Porta Nigra.
Det är bråda tider bland vinstockarna. Druvorna firar visst inte återföreningsdagen – trots att hela Tyskland är stängt så måste bären plockas. Ingen lätt uppgift i de galet branta och leriga sluttningarna. Vi halkar runt någonstans däremellan och undrar hur de lyckas tömma de vertikala fälten på druvor. Dagens weindring slutar i solnedgång över Trittenheim i en av Mosels krokar.
Att bli knäppt av samma kamerafinger som Andy Warhol är en ”Jag mötte Lassie”-upplevelse det inte går att säga nej till. Innan morgondimman lättat var det uppställning i trädgården och sedan bar det rätt upp bland molnen. Utsikten klarnar så småningom, men doften av jästa druvor förföljer oss över vinfälten. Till lunch är det befriande med fotogendoft på Mont Royals lilla flygplatsrestaurang. Vi når Bernkastel i skymningen och där har stans frivilligbrandkår ställt till med kalas. Ingen rast, ingen ro.
Fyra dagars vandring bland plockmogna Riesling-druvor ska ta oss till vår tyska slutdestination i Trier. Det blir en lätt vinmarinerad dag längs den slingriga floden och en del krävande höjdmeter för att slippa långa tärande längdkilometer. Skönt att den enligt ryktet lätt försupna kaptenen för var nykter nog att ta oss sista genvägen över floden. Och tack till vår värd Wolfgang som hade en härlig middag puttrande på spisen.