En vandring mot solen
Det börjar underbart på små stigar genom vinfält och över krönet till en bortglömd grön dalgång. Vägen kantas av lättklädda korkekar och slingrar sig längs en säsongstorr flodfåra. Plötsligt väcks vi abrupt ur drömtillvaron. Vi är instängda bakom låsta grindar och taggtrådsstaket. Hur vi överlever detta och kan avsluta dagen med ett leende på läpparna framgår nedan.
Off the beaten track blev ledordet för dagen. Idag låter vi Google visa vägen genom landskapet bortom boardwalks och Caipirinhabarer. Visst är det bra att det källsorteras minutiöst i turistnära områden, men längs dagens etapp finns en del lågt hängande frukt att plocka. Det verkar råda en perverterad form av allemansrätt där det som inte är skyddad natur eller inhägnad mark betraktas som legitim soptipp.
Dagen börjar med att checka av sevärdheter längs Tejos norra stränder. Turistigt visst, men det finns något i att andas luften och höra ljuden. Alla japaner har inte fel. På andra sidan floden möts vi av sköna latinovibbar vilka snart övergår i ett helt crescendo. Nu är det inte bara vi och Atlanten längre. Galen kontrast mot beacherna i norr.
Sintra och alla dess palats var verkligen magiska. Dock befinner de sig i rejält kuperad terräng. Utförsvandringen mot Lissabon genom något som vi uppfattat som stadens gröna lunga blev inte någon dans på rosor, men vi kämpade tappert genom den aningens skräpiga och taggiga terrängen. Besöket hos en vänlig fiskhandlare och hans krabater från havet räddade eftermiddagen och efter en afton i Lissabon var humöret på topp igen.
Vissa dagar kan man väl få turista? Råkar det dyka upp en vingård så knallar man in. Skulle det sedan på andra sidan gatan ligga ett litet ölbryggeri vill man gärna prova. Så kan man få en kort dag att bli lång. Vi lämnar Atlanten och tar ”fågelvägen” i riktning Lissabon. Äntligen kommer vi till världsarvet Sintra. En av få hållpunkter vi haft när vi ritat kartan till Algarve. Det verkar vara fler som hittat hit.
Havets kraft och envishet fascinerar. Det riktigt känns hur vågorna gräver sig in i berget under våra fötter. Stigar och vägar är bokstavligen bara till låns. Man får vara noga med var man sätter fötterna och inte låta blicken fastna på guppande surfare eller det trolska dimlock som sveper in över landskapet. Vi håller oss borta från de värsta stupen och anländer slutkörda lagom till middagstid.
Det är inte trångt på stränderna. Det är vi, sanden och någon enstaka badvakt som hissar flagg inför dagens värv. Ett arbete som består i att vaka över en 20 meter utstakad strandremsa där man livräddas om vågorna blir för tuffa. Simmar gör bara fiskarna. Dessutom besitter vakterna spetskompetens angående tidvattnet som är helt avgörande för vilka vägar vi vågar ta. Är det högvatten får vi njuta av utsikt istället för sand mellan tårna.
Dagens led hade tagit ner skylten sedan länge och kvar fanns några bortglömda markeringar och fyra alltmer vilsna vandrare. Behövlig hjälp fick vi av den stolte fiskaren som just hämtat middagen ur havet. Ikväll blir det bläckfisk och musslor. Han poserade glatt och visade vägen nerför den tunna rostiga stegen och vidare. Dagen innehöll kanske någon brant genväg för mycket, men bläckfisken och de grillade räkor som väntade vid slutmålet var värda allt besvär.
Det var dryga kilometer som sammanband den vilda serran med den katolska vallfärdsorten. Som tur var bar den tätnande bebyggelsen inte bara med sig asfalterat underlag utan även allsköns inrättningar för att stilla våra primära behov. Inrättningar där det laddades inför kvällens stora match där gudsände Cristi förväntades leda sina lärjungar mot nya (EM-)mirakel. Känns rätt att sedan se matchen Fátima.