Comillas – Serdio

9 juli 2018, 20,4 km – View and download route

Måhända har den gamla damen i sin ungdom pratat med någon som var med den soliga augustidag 1881 då Comillas upphöjdes till att vara Spaniens huvudstad. Om än bara för en dag. Och måhända klev kung Alfonso den tolftes adjutant samma dag in på detta apotek för att införskaffa medikamenter åt regenten.

Vi börjar dagen med att runda ännu en av de otaliga rias där flod och hav med hjälp av månen utkämpar en evig tidvattenstrid mellan salt och sött. Vi väljer den sandiga omvägen runt golfbanan och överraskas av den magnifika beach som ligger runt krönet. Kanske överraskar vi även de mer än lättklädda soldyrkare som letat sig till denna utpost.

Vi zick-zackar vidare mellan traditionella strandbesökare och grupper av torrsimmande nybörjarsurfare i slimmade munderingar. De stackars surfskoleeleverna är förlagda på toppen av en backe som nog kan kännas väldigt lång med en surfbräda under armen, men de har å andra sidan en vidunderlig utsikt och en alldeles egen Bolos-bana.

”Endast kärleken överträffar mjölken från Cudaña” är den vackra sloganen på mjölkautomaten i San Vicente de Barquera. En överfylld papperskorg vittnar om många borttorkade mjölkmustascher eller möjligen ett otätt påfyllningssystem.

Den saliga señora Ana Luisa får äran att få sin begravningsceremoni förlagd till ett av pilgrimsvandrarnas stora mål, Iglesia de Santa María de los Ángeles, vilken även är startpunkten för de pilgrimer som tänker följa Camino Lebaniego upp till en spillra av Jesu kors.

Några vackra och välvässade vacas tittar oss stint i ögonen på vår väg som nu går in i landet och upp i bergen. Efter att ha gått längs motorvägen på en tradig och lång grusväg når vi äntligen åskanten och säger strax adjö till Biscayabukten för att förhoppningsvis återse Atlanten någonstans norr om Lissabon. Några timmar senare väntar intellektuella samtal på Bar la Gloria där parilla-kocken tillreder väl tilltagna portioner med revbensspjäll och där man ej heller snålar på vinet.