Temperaturen har gått ner några grader, men bygatorna är fortfarande tomma. Ute är någon enstaka herde med sin glupska fårflock. Och så vi tappra vandrare som halvvägs siktat in en bassäng med svalkande bad och bar. Att den enligt säkra rykten är öppen hjälper föga för att öppna den låsta entrén. Iskallt vatten tigger vi istället via en dement dam på hemmet mittemot. Det tog ett tag. Dagen slutar i dur med isglass och bad och i fjärran syns Serra da Estrelas höjder. Imorgon bär det uppåt.
”Vi kommer att vandra, inte som fåglarna flyger. Antingen steg jorden, eller så sjönk himlen”. Det är alldeles för tidigt på dagen för att förstå den djupsinniga, men vackra, graffitin på det nerlagda postkontoret. Vi hastar vidare.
Poet, profet och skomakare! Trancosos store man tolkade om gamla testamentet så att det förutspådde Portugals framtid som ett universellt rike. I kyrkans ögon lite utmanande och föga lönsamt. Han fick fly huvudstaden och fortsätta tillverka skor hemmavid. Men det renderade i vilket fall i en staty. Konkurrensen kan inte varit stenhård.
Nära 30 km ska vi gå och längs vägen finns många barer och halvvägs en kommunal swimmingpool. Vi får väl tro damen i turistinformationen på hennes ord!?
Visst är det jättestora kottar!
Då och då stöter vi på upptäckter ur naturens skafferi. Idag är det den simpelt geniala hartsutvinningen. En morakniv, ett par häftstift och en plastpåse är allt som behövs. I Sverige har vi bytt ut hartsen mot plast och kemikalier. Av ekonomiska skäl.
Man kan nästan se gubbarna och gummorna sitta på ljugarbänken och skvallra, men i hettan är bygatorna tomma.
Hatten av. Runt krönet dyker nationalparken Serra de Estrelas höjder upp i fjärran. Och en härlig bris från dalgången. Om 24 timmar är vi där.
Halvvägs och ännu ingen bar i sikte. Syns gör däremot den svalkande bassängen. Men dessvärre utan skrålande barn och bakom en låst grind. Våra tomma flaskor måste fyllas och vi söker lyckan tvärs över gatan. På hemmet, via en dement dam. Som ser ut att förstå, men sedan försvinner.
Det slutar lyckligt även om det inte ser så ut. Vi får isande kallt vatten och en skuggig busskur får bli provisorisk bar.
Äntligen! Dagens första och enda bar är just så enkel som de brukar vara. Mellan tvätthängning och barnpassning får vi den där glassen, kaffet och allt annat vi längtat efter i 23 soliga kilometer.
Varning: I händelse av högvatten får man gå en alternativ rutt står det på skylten. Tretton kilometer lång. Vi anade att vattenflödet var begränsat, men säker är man inte förrän man väl är där. Nu gäller det bara att hålla balansen.
Dagarna är förstås härliga, men kvällarna ofta ett strå vassare. En pool, egen uteplats och lagom långt till restaurangen.
En restaurang där vår colombianska kypare serverar bacalaoplättar och den lokala specialiteten brödkorv.
Och efter en lång dag spricker leendet äntligen fram.
