Portugal etapp 24

Porto de Mós – Nazaré

23 juli 2023, 32 km

<– Previous stage —— Next stage –>

Det blir en tuff dag som börjar rätt uppför ett berg och slutar med ett antal kilometer pulsande på sandvägar. Det gäller att fylla på depåerna när tillfälle bjuds. Och tillfällen är det gott om. I byarna hänger hela fruktdisken och dinglar. Vi vågar inte palla, men våra längtande blickar uppfattas av en vänlig man med en hink härligt söta plommon. Obrigado! Efter en lång dag når vi till slut surfstaden med världens största vågor, lagom för att se solen gå ner över ett blankt hav.

Dags för dagens näst viktigaste mål. Det är lite pirrigt att kliva in till en främmande frukost. Ska det bli en inplastad madelaine och en blaskig kopp kaffe, eller är det en härlig frukostbuffé med färska juicer och nybakat bröd? Oftast det senare för är det något vi kollar innan vi bokar så är det frukostrecensionerna.
Att dessa två förevigade ”cantaneiros” var lokala skönsångare trodde vi länge. Men icke, det var i själva verket vägarna de underhöll. Och stigarna. Ett högt aktat och viktigt yrke. Varje avkrok hade sin egen ”cantaneiro” med sitt alldeles egna stationshus. Lite som svenska banvaktstugor.
Det fanns två val. Gå runt berget eller gå över det. Varför känner man sig som en förlorare om man går runt det? Och vem vill känna sig som en ”looser”? Vi tar den lilla branta grusstigen!
Strax uppe på toppen. Det var ju ingen match. Nu bara 28 km kvar.
Det där med elektricitet är ändå en bra grej. Uppe på toppen av vindarnas berg ligger en antal av dåtidens vindsnurror. Och visst slingrar det en väg upp på berget så att valfritt dragdjur kan transportera upp det som behöver malas, men en elkabel och två hål i väggen hade inte varit helt fel.
Persikorna är perfekt fotomogna.
Vi stöttar den lokala företagsamheten så gott vi kan. Stopp görs på de fik vi hinner med och skulle någon ha fyndpriser på strumpor så slår vi till.
Photoshoppat på naturlig väg.
Den där romantiska ljudmattan av spelande cikador frammanar helt andra känslor om man kommer riktigt nära. Det är ena läskiga krabater som för ett oväsen svårt att värja sig mot.
Det är ont om både skugga och bilar, men gott om trötta ben.
Skuggan påminner om det änglaspel vi monterar ihop till jul och visst är det gudomligt att under djup koncentration få tillfredsställa sina innersta behov.
Ogräs!
För att korta ner den långa dagen håller vi rådslag och kommer överens om att ta den raka genvägen som är dissad av Google och alla vandringsappar. Här någonstans har vi börjat ångra oss lika djupt som sanden är.
Och här någonstans är det bara att försöka överleva ökenvandringen.
Vi struntar i alla sandiga vägar och stigar och låter den vegetation som finns agera skare. Nackdelen är att civilisationen inte förväntade sig besök från den här riktningen. Det fick bli ett kreativt slut på dagen.
Fast mark under fötterna och efter nära 40 dagars tvärsande över den iberiska halvön så siktas något blått och vågigt därframme.
Havet! Och surfparadiset känt för sina enorma vågor ligger därnere.
Just där och då var detta jordens underbaraste plats. Inget ont om all fantastisk natur vi vandrat igenom men precis som för Lundell är det nära havet vi trivs bäst.
Man kan inte få allt. Vi är ett par timmar sena till finalen i portugisiska mästerskapet i strandfotboll.
Nog var vi sugna på lite vågor, men det var fel säsong så fick nöja oss med det här.. Vill man se hur det skulle kunna varit så finns här bilder från 2024 års enligt arrangören snälla ”big waves challenge”.