En vandring mot solen
Sintra och alla dess palats var verkligen magiska. Dock befinner de sig i rejält kuperad terräng. Utförsvandringen mot Lissabon genom något som vi uppfattat som stadens gröna lunga blev inte någon dans på rosor, men vi kämpade tappert genom den aningens skräpiga och taggiga terrängen. Besöket hos en vänlig fiskhandlare och hans krabater från havet räddade eftermiddagen och efter en afton i Lissabon var humöret på topp igen.
Vissa dagar kan man väl få turista? Råkar det dyka upp en vingård så knallar man in. Skulle det sedan på andra sidan gatan ligga ett litet ölbryggeri vill man gärna prova. Så kan man få en kort dag att bli lång. Vi lämnar Atlanten och tar ”fågelvägen” i riktning Lissabon. Äntligen kommer vi till världsarvet Sintra. En av få hållpunkter vi haft när vi ritat kartan till Algarve. Det verkar vara fler som hittat hit.
Havets kraft och envishet fascinerar. Det riktigt känns hur vågorna gräver sig in i berget under våra fötter. Stigar och vägar är bokstavligen bara till låns. Man får vara noga med var man sätter fötterna och inte låta blicken fastna på guppande surfare eller det trolska dimlock som sveper in över landskapet. Vi håller oss borta från de värsta stupen och anländer slutkörda lagom till middagstid.
Det är inte trångt på stränderna. Det är vi, sanden och någon enstaka badvakt som hissar flagg inför dagens värv. Ett arbete som består i att vaka över en 20 meter utstakad strandremsa där man livräddas om vågorna blir för tuffa. Simmar gör bara fiskarna. Dessutom besitter vakterna spetskompetens angående tidvattnet som är helt avgörande för vilka vägar vi vågar ta. Är det högvatten får vi njuta av utsikt istället för sand mellan tårna.