En vandring mot solen
Det är inte var dag man börjar med fyra små huttar armagnac. Mikrobränneriet låg bara en daggvåt äng bort från nattlogin. Med en lätt morgonyrsel och en inte alls så lätt armagnac-flaska i bagaget var det passande med en behagligt kort vandringsdag förbi Condoms katedral och d’Artagnan och hans tre vapendragare. Vi tipsas om hans ättling i grannbyn, men våra fötter är avogt ställda till omvägar så det får bli en annan gång. Nu är vi på caminon igen!
Våren är här! Och solen gör sitt bästa för att röja upp stigarna från gårdagens skyfall. Den lagom långa dagen började annars i sakta mak. Efter 45 minuter hade vi vinglat 450 meter mellan shopping och cafeer. Dagens höjdpunkt var tveklöst de snöklädda Pyreneerna som plötsligt siktades mellan grönskan och molnen. Lite Columbus-vibbar blev det. Vi har faktiskt traskat hit från Fredhäll.
”Madame! Excusez moi, quelle heure est-il?” Den analoga mannen stod tålmodigt med sitt armbandsur i handen och väntade på att någon skulle komma förbi. ”Man har visst ställt om tiden.” Tur att vi kom förbi. Dagen börjar med en solig promenad längs den spegelblanka Canal du midi, får ett abrupt stopp vid en nyplanterad bambuskog och slutar i ihållande spöregn. Blev pinsamt blött i receptionen på Henri IV.
Tittar man noga ser man de duvor som utsmyckar taket på duvslaget. Det bara är ett av massor i trakten och lite avundsjuka är vi på de vingförsedda brevbärarna när vi vandrar den långa etappen till katedralen i Agen. Och breven de var antagligen skrivna med bläck på det lokala katalanklingande språket Oc.
Vi vandrar i gåsleverns och den konfiterade ankans land. Fem kvällar i rad har dessa ingredienser stått på menyn och idag kulminerar det hela med ett besök på Musée de Foie Gras. Dit är det bara några slingriga kilometer kvar.
Det är förstås en njutning att vandra längs små stigar i den underbara naturen, men få saker går upp mot att småfrusen och genomblåst kliva in på en bar och beställa precis det man vill ha.
Ett väderomslag i form av alla vandrarens fiender, kyla – motvind – regn, gör att njutningen blir desto större när vi plötsligt hamnar på vinprovning. Att vingårdens glada och sällskapliga hund sedan hängde med ett antal kilometer innan den fick hämtas med bil är en annan historia.
Genvägar har blivit ett tema för att korta avstånden längs Lot. Den vertikala klippväggen innehöll en praktisk uthuggen snikväg mellan de första byarna. Sedan fick vi hjälp av den nerlagda järnvägen och ett par kvarvarande robusta broar som inte fanns på några vandringskartor.
Vandringen fortsätter längs den slingriga floden Lot. Så slingrig att det är tvunget att gena över det ena berget efter det andra. En vacker etapp som avslutas i sagolik by som klamrat sig fast på en klippa.
Hieroglyfernas gåta löstes av Figeacs store man och ett besök på chiffermuseet är ett måste innan man korsar floden för att vandra den dryga vägen till Cajarc. Det är lite kuperat men i toppen av backarna blir man inte så sällan belönad av ett besök i en vacker stenby.