Det är en vacker skog att vandra från Kaiser Wilhelms väl tilltagna minnesmärke. Vi stannar till vid både skrotletare och en vild smed innan vi tar oss ner till den urgamla kurparken i Bad Oeynhausen.
Se där. Två bekanta medpassagerare utrustade för att följa några dagar på turen ner mot Ruhr-området.
Vi rivstartar rätt uppför berget upp till Porta Westfalica och Kaiser Wilhelms väl tilltagna minnesmärke. Men det kan han han vara värd. Måste varit ett styvt jobb att tillsammans med den lynnige Otto von Bismarck lyckas ena alla småfurstar i det Tyska riket (1871).
Då säger vi adjö en sista gång till plattyskland.
Det är bara lantmätare som går igång på sådana här byggnadsverk. Vi får lära oss att det är en trigonometrisk punkt. Lite överarbetad för att vara en punkt kan tyckas. Men åtminstone en av oss får en sådan kick av denna så han absolut måste upp till toppen.
Sakletare är ett underbart släkte. Tänk att leva sitt liv med en metalldetektor i handen och ständigt drömma om den skatt som kan hittas var som helst, när som helst, bara några centimeter under den torra jord vi aningslöst vandrar på. Attans. Ännu en tillplattad ölburk, men nästa gång…
Ni får ursäkta, men det var den vackra skogen som var motivet, men ni är fina ni också.
”Den vilda smeden” heter den servering som ska finnas någonstans i närheten. Det verkar som att vi närmar oss, men nu med lite osäkra steg.
Det gick bra. Vi fick fönsterbord, registrierungspapier och varsin skummande öl. Vad kan man mer begära av livet i Tyskland.
För att göra en lång historia kort så tog vi oss från berget och genom oväntat mycket betongstad innan vi kom fram till den ståtliga byggnad som gett upphov till förnamnet Bad.
En tysk schnitzel är inte sällan två. Vi behöver inte gå hungriga, eller för den del törstiga, till sängs ikväll heller.
