Côja är en underbar liten by. Helt utan kommunikationer värda namnet. Byn är dock inte mindre än att härbärgera ett par utmärkta restauranger, några fantastiska ställen att övernatta på och ett härligt torg. Detta blir den sista dagen längs floden Alva. En svalkande följeslagare som det gör lite ont att skiljas från.
På dagen är det kanske inte så livat på stan. Det är på playan allt händer. Alltså, vi börjar inte gå förrän imorgon, men att ladda upp med sol, bad och glass kan aldrig vara fel.
Sedan krävs proteiner. Bland alla godsaker på menyn sticker den långkokta geten ut. Puttrad en mansålder i lokalt rödvin. Svårt att motstå. Eller.
Nu borde vi gått och lagt oss, men byborna hade tagit med sig grillarna till torget och när alla godsaker var uppätna var det match. Den vill man inte missa.
Dags för frukost, men var är personalen. Så hör vi en knackning på hotellets ytterdörr. Där står en liten gumma med en korg sprängfylld med godsaker. Allt från färska frukter och hemgjord yoghurt till nyfriterade munkar. Det finns dagar som börjat sämre.
Man kan få intrycket att hela vandringsleden är en lång sandstrand. Det är den inte. Men när kvicksilvret ligger runt +34 är det dessa tillfällen som förevigas.Ja, längst där ute ligger en av oss och plaskar. Det är så underbart lätt att bara snöra av sig skorna och hoppa i. Och så hopplöst jobbigt att bli av med all sand, se över de tejpade fötterna och separera blött från torrt i den pyttiga ryggsäcken. Livet är en strid.
GR(rr) 51:an må vara tydligt utmärkt på kartan, men i verkligheten består den av helt obanad terräng. Spåren av den stackare som med sin vita och röda färgburk kämpat sig fram har sedan länge vuxit igen. Det blev en blodig och tålamodsprövande ”vandring”.
På fast mark igen och visst vill man gå i skuggkanten på den stenlagda gatan genom byn lätt neråt mot Noqueira (valnötsträdet). Det skulle vi inte. Var bara att vända. Det var den soliga, branta asfalterade backen ut ur byn som gällde. Mot Placerias, en by uppkallad efter en art av utdöda växtätande reptiler.
Det är nästan skönt när det inte finns någon skylt angående vattnets tjänlighet.
Ute bra, men inne bäst. Vi gör som alla andra och svalkar oss inne i baren. Ut går man bara för att röka eller bada.
Byar och bad upptar bara en bråkdel av vandringstiden.
Vi hann knappt skiljas från Alva, vår trogna följeslagare, innan vi fick en ny bekantskap. Nu bara 100 meter kvar på etappen. Morgondopp?
Framme. Dagens kanske mest spännande händelse är att få se vad det är man egentligen har bokat. Denna gång hade vi förväntat oss ett ruffigt pensionat och kommer istället till ett nyrenoverat hotell med utsikt över floden. Och tvärs över gatan ska det finnas en bra restaurang. Kan inte bli bättre.
Ingen skugga ska falla över restaurangen men lätt förvånade var vi att den dubblerade som bensinmack. Här grillades det brödkorv och spalls upp årgångsvin med samma lätthet som det tankades bilar.
