Det blir en lättnavigerad dag. Vi beger oss in i majslabyrinten och följer de gula pilarna. Det kryllar inte av rastställen och de som finns är upptagna av vilande vandrare. Det finns nackdelar med att vara sist i spåret. Bagaren i Miramont hade dock plats för oss alla och väl framme i Pimbo besannades det gamla pilgrimsordspråket: För den som gått och längtat länge, väntar alltid något gott.
Varför de olympiska ringarna pryder entrén till Aire-sur-l’Adour är inte svårt att förstå. Men ändå. Vi befinner oss långt från Paris både geografiskt och kulturellt. Här är man inte särskilt stolt över sin huvudstad, eller landets regering. Man protesterar mot det mesta. Samtidigt är man desto stoltare över trikoloren och under marseljäsen står alla med ryggen rak och med handen på hjärtat. Vive la France!
Det går bara att älska en man som söndagen till ära klätt upp sig i sin vita kostym med matchande keps och går runt och förmedlar dagens väderprognos till startklara pilgrimer. ”Åska och regn, akta er.” Klart till halvklart säger vi med facit hand.
Riktigt så här idyllisk vandring blir det inte, men man bemödar sig verkligen om att ge extra pepp på vägen.
Och viktig konsumentinformation till de medellösa pilgrimer som behöver stilla hungern.Tror aldrig vi kommer ur stan. Nu är det Saint Jacques som absolut vill välsigna vår avfärd.
Nästan ute ur stan. Först måste vi ta till oss den makabra historien om kvinnan som blev halshuggen för att hon vägrade tvångsgifte. Huvudet bar hon själv till en källa och blev helgonförklarad på kuppen. Det är inga muntra skrönor man serveras på väg till Santiago.
Så lämnar vi. Ackompanjerade av 11 slag från kyrkklockan.
Det är tydligt markerade leder. För stora som för små vandrare. Vandraren med stav och ryggsäck ska tillryggalägga en sträcka på drygt 3 km.
En normal vandringsdag består av ca 6-8 timmars vandring och några efterlängtade pauser. Lunchpausen vill man tillbringa på en vackert belägen bänk med utsikt över landskapet. Dessa bänkar dyker upp när man minst anar det, men dyker inte alls upp när man som mest behöver dem. Nu har vi behövt dem väldigt länge och snart sitter vi där i en lerig träddunge med vår matsäck på en murken stubbe med fast övertygelse att drömbänken finns bakom nästa krök. Första majsdagen är vi fortfarande goda vänner.
Milstolparnas milstolpe. 100 mil till Santiago, och 7 km till Pimbo.
Förlåt. Vi var nog lite ofokuserade när den stolte bagaren samlade ihop de snäckprydda café-gästerna för en lång visning av de fina bakugnar som ärvts genom generationer. Hade vi fått den där underbara pyreneiska glassen och vår kopp kaffe innan visningen så hade vi varit mer tålmodiga. Efter 22 km går kalorier före kultur.Ingen åska, inget regn och bara nerförsbacken kvar. Lycka är ibland gratis.Okejdå. Ibland kostar lycka ett par Euros, men de var väl investerade. Vad vi ännu inte vet är att vi ska långbordsdinera med 16 kranvattenpimplande fransmän. Kranvatten. Vad är oddsen för det?
